Kollektivavtal –en grundpelare i det facklig arbetet

Kollektivavtalet uppstod i Europa under senare delen av 1800-talet som ett uttryck för arbetstagarnas strävan att utjämna styrkeförhållandet till arbetsgivarna.
Decemberkompromissen i Sverige var en överenskommelse mellan LO och SAF i december 1906, då vissa av arbetarrörelsens krav tillgodosågs.

Överenskommelsen tillkom i en såväl internationellt som nationellt sett turbulent tid med starka motsättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare.
I huvudsak innebar decemberkompromissen ett erkännande av arbetsgivarens rätt att leda och fördela och att fritt anställa och avskeda, men att respektera arbetarnas rätt att organisera sig.

År 1928 antog Riksdagen lagen om Kollektivavtal som föreskrev fredsplikt för part som är bunden av kollektivavtal. Fredsplikten avser både åtgärder för att åstadkomma förändringar i löpande kollektivavtal och tvister i enskilda ärenden rörande avtalets tillämpning eller tolkning.

Samtidigt inrättades Arbetsdomstolen (AD) som en sista instans för att slita tvister under pågående avtalsperiod.

Ett kollektivavtal är ett skriftligt undertecknat avtal mellan fackförening och arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation om vilka anställningsvillkor som ska gälla på arbetsplatsen.

Några exempel på områden som kollektivavtal påverkar och reglerar är:
- Löner
- Pensioner och försäkringar
- Semester
- Ersättning vid sjukdom och föräldraledighet
- Övertidersättning
- Social trygghet
- Arbetstid
- Kompetensutveckling
- Anställningsformer
- Inflytande ( tex Samverkan, FAS 05)

Utmärkande för det svenska kollektivavtalssystemet är dess civilrättsliga karaktär. Huvudprincipen är att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar reglerar villkoren på arbetsmarknaden, inte staten genom lagstiftning.

Kollektivavtalet är juridiskt bindande för alla medlemmar i respektive organisation och är därmed lösningen på ett kollektivt problem där många står mot många. För löntagarna vore det mycket sämre att förhandla var och en för sig. Men även för arbetsgivaren är det en klar fördel att bara ha ett avtal som gäller samtliga anställda. Då vet arbetsgivaren att alla anställda arbetar när avtalet är underskrivet och inga konflikter hotar produktionen så länge avtalet gäller.

Kollektivavtalen i Sverige vinner bindande rättskraft som vilken annan civilrättslig kontraktshandling som helst, till skillnad från i många andra länder.

Där saknar ofta kollektivavtal egentlig rättskraft och är närmast att betrakta som en icke-bindande rekommendation till de enskilda rättssubjekten (det vill säga de enskilda arbetsgivarna och arbetstagarna), eller vinner rättskraft genom så kallad allmängiltigförklaring, det vill säga att staten genom särskilt beslut upphöjer kollektivavtalets regler till lag inom angivet avtalsområde.
Det senare tillämpas i elva av de femton "gamla" EU-länderna.

Den starka civilrättsliga ställningen för kollektivavtalen i Sverige är beroende av att staten inte bara tolererar den utan också understödjer den i lagverket.
Offentligrättsliga skyddsregler för löntagarna, till exempel arbetsmiljölagstiftningen eller särskilda regler för minderåriga, betraktas som förenliga med parternas frihet att i övrigt utan statlig inblandning träffa överenskommelser om alla frågor som rör förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Den svenska arbetsrätten är i huvudsak dispositiv vilket betyder att avtal tar över lag, till exempel vad gäller turordningsregler vid uppsägningar på grund av arbetsbrist.
I Sverige saknas lagstiftning om minimilöner, vilket finns i de flesta andra länder, då lönebildningen anses vara en angelägenhet för arbetsmarknadens parter.

Kollektivavtalens civilrättsliga karaktär betyder att ansvaret för att kontrollera att avtalen efterlevs helt vilar på arbetsmarknadens parter.
Dessa har etablerat förhandlingsordningar för tvistelösning av enskilda ärenden under pågående fredsplikt.

Tvist som inte kan lösas på en nivå lyfts till en högre nivå i parternas hierarkier.
Om tvist kvarstår efter central förhandling kan part väcka talan i Arbetsdomstolen, som är en specialdomstol för tvister rörande kollektivavtals tillämpning och andra frågor som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Arbetsdomstolens domar är tvingande (skadestånd) och kan inte överklagas.

Arbetsdomstolen (AD)
Dess 25 ledamöter utses av regeringen, varav 14 på förslag av arbetsmarknadens parter, med en mandattid om tre år.

I domslut deltar normalt sju ledamöter varav två är jurister, en oberoende sakkunnig i arbetsmarknadens förhållanden samt fyra av de ledamöter som nominerats av arbetsmarknadens parter.
Två från arbetsgivarsidan och två från arbetstagarsidan.

Endast arbetsmarknadens parter, eller enskild arbetsgivare som slutit kollektivavtal, kan väcka talan i Arbetsdomstolen.

Oorganiserad arbetstagare eller arbetstagare som inte har stöd i ärendet av sin fackliga organisation hänvisas till tingsrätt.
Tingsrättens dom i tvist rörande kollektivavtal kan dock av enskild överklagas till Arbetsdomstolen.

Kollektivavtalens starka civilrättsliga ställning i Sverige har i kombination med den höga organisationsgraden på både arbetstagarsidan (såväl vad gäller arbetare och tjänstemän) och arbetsgivarsidan skapat en stabiliserande maktbalans på den svenska arbetsmarknaden.
Från att i början av 1900-talet ha varit ett av länderna med mest arbetsmarknadskonflikter har Sverige sedan slutet av 1930-talet hört till de länder i världen som har minst bortfall av arbetsdagar till följd av konflikter.
I internationell jämförelse levererar systemet en hög grad av rättssäkerhet för löntagarna och stabila villkor för arbetsgivarna.

På senare tid har frågan uppkommit om det svenska kollektivavtalssystemet fullt ut är förenligt med EG-rätten.

Det handlar om implementeringen av bindande EU-direktiv som avser förhållanden på arbetsmarknaden.
Normalfallet i EU:s länder är att detta sker genom nationell lagstiftning.

Men då arbetsmarknaden är ett område som i Sverige huvudsakligen regleras av kollektivavtal gjorde den svenska regeringen en protokollsanteckning till avtalet om Sveriges inträde i EU med innebörden att direktiv som rör förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare i Sverige kan implementeras genom parternas kollektivavtal.

Så har till exempel skett när det gäller direktiv om deltids- och visstidsanställdas rättigheter.

I Sverige täcks cirka 92 procent av de anställda av kollektivavtal. 3,3 miljoner anställda omfattas av kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, dvs. arbetsgivarförbund och arbetstagarförbund.

300 000 anställda omfattas av s. k. hängavtal, eller separatavtal, som ett företag tecknar med en facklig organisation.

Det finns cirka 600 kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Den privata sektorn svarar för den största antalet avtal.

Inom den offentliga sektorn är avtalen få, men de gäller fler anställda.
LGB