Saco LöneSök, med statistik från Sveriges största databas för akademikerlöner, har nylanserats i en ny och utvecklad form. Verktyget är nu mer användarvänligt och ger fler möjligheter till att skräddarsy lönestatistiken utefter egna önskemål.
Saco LöneSök är ett verktyg för dig som vill orientera dig om ditt löneläge, exempelvis inför lönesamtalet eller ett nytt jobb. Med det nylanserade verktyget får du en tydlig överblick av statistiken och du kan på ett enklare sätt bilda dig en uppfattning om hur du själv ligger till lönemässigt. En av nyheterna är att du kan lägga in din egen lön i diagrammen för att göra lönejämförelser.
Som medlem i Lärarnas Riksförbund kan du bland annat se på ingångslöner och löneutveckling baserat på ålder, utbildning, examensår, kommun eller yrkesgrupp, samt jämföra nivåerna med andra Saco-medlemmars yrkesgrupper och utbildningar.
OBS att du måste logga in som medlem på www.lr.se !
onsdag 30 september 2009
måndag 28 september 2009
Hårda spartider för skolan i Sundsvall
Sundsvalls kommun ska spara 400 milj.
Av dessa skall 95 miljoner sparas inom skolan.
Det kommer att bli stenhårt fackligt arbete framöver...
Av dessa skall 95 miljoner sparas inom skolan.
Det kommer att bli stenhårt fackligt arbete framöver...
Fortbildning för de kommunalt anställda lärarna i Sundsvall
Från LR-nytt i Svall
Den MBL-förhandling som påbörjades den 24 augusti slutfördes i början på september med resultatet att :
1.All ämnesfortbildning med externa föreläsare stoppades.
2.Lärare och syvare har möjlighet att själva planera två dagars ämnesfortbildning under förutsättning att man kan komma överens detta med sin rektor.
3. Arbetsgivaren centralt gick inte med på LR:s yrkande att intresserade skall få tillgodoräkna sig den av LR ordnade studiedagen om ”Fågelflickor och frusna pojkar”. Däremot kan varje anställd komma överens med sin rektor om att räkna denna aktivitet som fortbildning.
Tilläggas bör också att LR var det enda förbund som agerade för att rädda ämnesfortbildningen under vecka 44.
Den MBL-förhandling som påbörjades den 24 augusti slutfördes i början på september med resultatet att :
1.All ämnesfortbildning med externa föreläsare stoppades.
2.Lärare och syvare har möjlighet att själva planera två dagars ämnesfortbildning under förutsättning att man kan komma överens detta med sin rektor.
3. Arbetsgivaren centralt gick inte med på LR:s yrkande att intresserade skall få tillgodoräkna sig den av LR ordnade studiedagen om ”Fågelflickor och frusna pojkar”. Däremot kan varje anställd komma överens med sin rektor om att räkna denna aktivitet som fortbildning.
Tilläggas bör också att LR var det enda förbund som agerade för att rädda ämnesfortbildningen under vecka 44.
lördag 26 september 2009
Mettas & Guunar O:s uppgörelse med dem som styrt skolan - fel!
Politikerna bör be lärarna om ursäkt för åratal av förföljelse
Vad som krävs för att få en omstart i skolan är att politikerna vänder sig till lärarna och ber om ursäkt för de gångna årens villfarelser och förföljelse. Det skriver Metta Fjelkner och Gunnar Ohrlander apropå en ny undersökning från Skolverket som analyserar skolans bristande kvalitet.
Jan Björklund siktar mot himlen med sina skolreformer men han kommer att misslyckas om han inte får med sig de som gör jobbet, lärarna. Ett första steg vore att be lärarna om ursäkt för de gångna tjugo årens övergrepp och förföljelser. Uppmaningen riktas till hela det politiska etablissemanget, som gemensamt varit ansvarigt för skolpolitiken de senaste årtiondena.
Ingen skola blir bättre än sina lärare, konstaterade konsultfirman McKinsey, men tyvärr har reformatörerna inte brytt sig om vad lärarna tycker eller i vilken mån deras kunskaper kan tas tillvara.
Inte undra på att svensk skola fått problem. Vi är inte sämst i den industrialiserade världen men har upplevt en tillbakagång som är oroande. Sverige är ett litet, avancerat industriland som måste ligga i framkant kunskapsmässigt och kulturellt för att ha en chans.
Hade man lyssnat på lärarna hade inte Skolverkets nya rapport om orsakerna till de försämrade skolresultaten visat en så förskräckande bild. Verket har låtit forskare studera orsakerna till elevernas försämrade resultat i grundskolan. Det finns enligt Skolverket fyra faktorer som tillsammans förklarar varför svenska elever presterar sämre i skolan idag jämfört med tidigt 1990-tal. De fyra faktorerna som lyfts fram är; segregeringen har ökat, decentraliseringen av skolan, differentieringen av undervisningen och att individualiseringen har skapat en förändrad lärarroll.
Det är hög tid att politiker från vänster till höger ber såväl elever som lärare om ursäkt. Skolverket har nu visat att den experimentverkstad som ägde rum under 1990-talet, såsom kommunaliseringen och ett förändrat synsätt på lärarrollen har skapat sämre resultat för eleverna.
Idag ligger svenska lärarlöner i botten av OECD:s statistik. Skillnaden mellan startlön och topplön är också mindre i Sverige än i nästan alla länder. Kanske inget att förvånas över eftersom lärarna ända sedan kommunaliseringen 1989 setts som ett hinder för utvecklingen eftersom de stått i vägen för den ideologiproduktion som partierna ägnat sig åt. Praktiskt taget ingen av de stora reformerna sedan 1989 och fram till nyligen har skett för att förbättra skolan eller elevernas villkor.
Alla partier delar på ansvaret när de under ledning av omväxlande socialdemokrater och moderater ledde oss in i problemen. Den socialdemokratiska regeringen ville bli av med ansvaret för skolan, påhejad av de flesta borgerliga partier.
När Gunnar Ohrlander under arbetet på boken, "Den gudarna älskar", studerade utvecklingen från 1989 trädde en ibland absurd och ibland fantastisk verklighet fram. En verklighet som lärarna mycket väl känner igen, men den blir närmast absurd när alla exempel staplas på varandra.
I boken "Alla dessa dagar" berättar Kjell-Olof Feldt att man på Finansen under 1980-talet blev alltmer irriterad över att utgifterna för skolan ökade trots att antalet elever hade minskat med 150 000 under tio år. Detta ledde, enligt Feldt, till en "godtycklig kvalitetshöjning".
Det var skälet till att man bytte skolminister från Bengt Göransson till Göran Persson. Uppdraget var att sätta stopp för "godtyckliga kvalitetshöjningar" och därmed inleddes en järnålder i svensk pedagogisk historia. Vi fick en återgång till sockenväldet - fortfarande saknar minst hundra kommuner förutsättningar att klara ansvaret för skolan, enligt Ragnar Eliasson, tidigare biträdande generaldirektör på Skolverket - och detta skedde mot lärarkårens uppfattning.
Pia Enocsson, under en tid politisk sakkunnig hos Göran Persson och senare chef för Myndigheten för skolutveckling, menar att Persson vid skapandet av det nya skolverket, "inte riktigt var i det läget att fullt kunna förstå vilka krav som måste ställas på en statlig myndighetschef... det är annorlunda med statlig styrning i jämförelse med kommunal... i en kommun råder det en fixarkultur..."
Socialdemokraten Thomas Östros menar insiktsfullt att såväl Skolverk som politiker hamnade i knät på det pedagogiska etablissemang som har stått för en snedvriden ideologiproduktion.
Det nya Skolverket blev en myndighet som inte ville vara myndighet och bärande för denna organisation var tanken på att inte utöva tillsyn. Skolverket blev ett haveri och skolan ett barn som lämnades på den kommunala kyrktrappan.
Moderaternas insats blev att det fria valet av skola och kurser betydde allt. Läroplanerna, som signerades av moderaten Beatrice Ask 1994, led av ett problem, skriver Leif Davidsson i sin utredning (SOU 2007:28). Varken lärare eller skolledare fattade vad systemet gick ut på! Det fria valet och de närmast hallucinatoriska målen (mål att uppnå, mål att sträva efter) ledde fram till att svenska ungdomar erbjöds att kasta bort sina liv på skräpkurser. I gymnasiet fick vi över 800 centralt fastställda kurser och över 8000 lokala.
Utan koll på vad eleverna faktiskt kan - förrän i åttan då dråpslaget kommit - och med i praktiken 290 olika skolsystem, ett för varje kommun, skapades en närmast extrem segregering och brist på likvärdighet vilket utgör ett omedelbart hot mot svensk demokrati. Socialdemokrater och moderater tävlade om att trycka på svensk skola sina utopier och hela tiden riktades udden mot lärarna.
För drygt tio år sedan försökte det skolpolitiska etablissemanget att ta nästa steg, avskaffa lärarna - ordet lärare ansågs belastat - och ta kål på begreppet undervisning. Läraren behövdes inte som undervisare i framtidens skola, skrev Gunnar Wetterberg i sin bok "Kommunerna". Läraren skulle stiga ned från katedern och förvandla sig själv till "handledare" för kunskapssökande elever. Undervisning stod i vägen för skolarbetet, hette det. Man kan inte lära ut, bara lära in. Och i det förslag till ny skollag som presenterades 2000 hade man tagit bort orden lärare, elev och undervisning...
Valfriheten gjordes i det närmaste helig. På lärarhögskolorna blev det frivilligt att gå en kurs i hur man lär barn läsa! I centrum stod PBL, problembaserat lärande, som innebar att eleverna själva skulle söka kunskap. Det innebar en vinst för de mest motiverade eleverna men blev segregerande och ett svek mot de elever som behöver stöd och struktur.
Idag ser vi ett visst uppvaknande och det går att hitta en gemensam grund för såväl Jan Björklund och Thomas Östros. Men frågan är nu om regeringen kommer infria de höga förväntningar som lärarkåren har? Det finns anledning till oro.
Ett år innan valet kan konstateras att en rad konkreta förslag saknas i regeringens skolpolitik. Om man vill ha kvar en trovärdighet i lärarkåren måste regeringen infria löften om lärarlegitimation och skärpta behörighetskrav för lärare. Det är märkligt att de viktigaste reformerna för att höja skolans kvalitet saknas i den budget som regeringen nyss lagt fram och tänker gå till val på.
Samtidigt frågar vi oss om socialdemokraterna kommer lyckas övervinna sin egen historia och dessutom handskas med sina rödgröna vänner, där miljöpartiet vill privatisera hela vårt skolväsende och vänstern avskyr att man undersöker vad skolbarnen kan.
Vad som krävs för att få en omstart är att politikerna vänder sig till lärarna och ber om ursäkt för de gångna årens villfarelser och förföljelse. En verklig vändpunkt kan bara ske om de som gör jobbet, kulturbärarna, lärarna, tas i anspråk för att utveckla skolan och deltar i reformarbetet. Men det är bråttom för varje dag förlorar alltför många barn och ungdomar chansen till en framtid.
Efter den rapport som nu presenterats av Skolverket måste politikerna besluta om att utreda de stora skolreformer som nu visar sig ha medfört så negativa konsekvenser för den svenska skolans kvalitet. Vi måste få ett tydligare ansvar för skolan och ett nytt hållbart finansieringssystem. Om politikerna, av alla partifärg inte vågar utreda sina egna reformer så kan man undra om ryggraden finns kvar.
Metta Fjelkner
Gunnar Ohrlander
Vad som krävs för att få en omstart i skolan är att politikerna vänder sig till lärarna och ber om ursäkt för de gångna årens villfarelser och förföljelse. Det skriver Metta Fjelkner och Gunnar Ohrlander apropå en ny undersökning från Skolverket som analyserar skolans bristande kvalitet.
Jan Björklund siktar mot himlen med sina skolreformer men han kommer att misslyckas om han inte får med sig de som gör jobbet, lärarna. Ett första steg vore att be lärarna om ursäkt för de gångna tjugo årens övergrepp och förföljelser. Uppmaningen riktas till hela det politiska etablissemanget, som gemensamt varit ansvarigt för skolpolitiken de senaste årtiondena.
Ingen skola blir bättre än sina lärare, konstaterade konsultfirman McKinsey, men tyvärr har reformatörerna inte brytt sig om vad lärarna tycker eller i vilken mån deras kunskaper kan tas tillvara.
Inte undra på att svensk skola fått problem. Vi är inte sämst i den industrialiserade världen men har upplevt en tillbakagång som är oroande. Sverige är ett litet, avancerat industriland som måste ligga i framkant kunskapsmässigt och kulturellt för att ha en chans.
Hade man lyssnat på lärarna hade inte Skolverkets nya rapport om orsakerna till de försämrade skolresultaten visat en så förskräckande bild. Verket har låtit forskare studera orsakerna till elevernas försämrade resultat i grundskolan. Det finns enligt Skolverket fyra faktorer som tillsammans förklarar varför svenska elever presterar sämre i skolan idag jämfört med tidigt 1990-tal. De fyra faktorerna som lyfts fram är; segregeringen har ökat, decentraliseringen av skolan, differentieringen av undervisningen och att individualiseringen har skapat en förändrad lärarroll.
Det är hög tid att politiker från vänster till höger ber såväl elever som lärare om ursäkt. Skolverket har nu visat att den experimentverkstad som ägde rum under 1990-talet, såsom kommunaliseringen och ett förändrat synsätt på lärarrollen har skapat sämre resultat för eleverna.
Idag ligger svenska lärarlöner i botten av OECD:s statistik. Skillnaden mellan startlön och topplön är också mindre i Sverige än i nästan alla länder. Kanske inget att förvånas över eftersom lärarna ända sedan kommunaliseringen 1989 setts som ett hinder för utvecklingen eftersom de stått i vägen för den ideologiproduktion som partierna ägnat sig åt. Praktiskt taget ingen av de stora reformerna sedan 1989 och fram till nyligen har skett för att förbättra skolan eller elevernas villkor.
Alla partier delar på ansvaret när de under ledning av omväxlande socialdemokrater och moderater ledde oss in i problemen. Den socialdemokratiska regeringen ville bli av med ansvaret för skolan, påhejad av de flesta borgerliga partier.
När Gunnar Ohrlander under arbetet på boken, "Den gudarna älskar", studerade utvecklingen från 1989 trädde en ibland absurd och ibland fantastisk verklighet fram. En verklighet som lärarna mycket väl känner igen, men den blir närmast absurd när alla exempel staplas på varandra.
I boken "Alla dessa dagar" berättar Kjell-Olof Feldt att man på Finansen under 1980-talet blev alltmer irriterad över att utgifterna för skolan ökade trots att antalet elever hade minskat med 150 000 under tio år. Detta ledde, enligt Feldt, till en "godtycklig kvalitetshöjning".
Det var skälet till att man bytte skolminister från Bengt Göransson till Göran Persson. Uppdraget var att sätta stopp för "godtyckliga kvalitetshöjningar" och därmed inleddes en järnålder i svensk pedagogisk historia. Vi fick en återgång till sockenväldet - fortfarande saknar minst hundra kommuner förutsättningar att klara ansvaret för skolan, enligt Ragnar Eliasson, tidigare biträdande generaldirektör på Skolverket - och detta skedde mot lärarkårens uppfattning.
Pia Enocsson, under en tid politisk sakkunnig hos Göran Persson och senare chef för Myndigheten för skolutveckling, menar att Persson vid skapandet av det nya skolverket, "inte riktigt var i det läget att fullt kunna förstå vilka krav som måste ställas på en statlig myndighetschef... det är annorlunda med statlig styrning i jämförelse med kommunal... i en kommun råder det en fixarkultur..."
Socialdemokraten Thomas Östros menar insiktsfullt att såväl Skolverk som politiker hamnade i knät på det pedagogiska etablissemang som har stått för en snedvriden ideologiproduktion.
Det nya Skolverket blev en myndighet som inte ville vara myndighet och bärande för denna organisation var tanken på att inte utöva tillsyn. Skolverket blev ett haveri och skolan ett barn som lämnades på den kommunala kyrktrappan.
Moderaternas insats blev att det fria valet av skola och kurser betydde allt. Läroplanerna, som signerades av moderaten Beatrice Ask 1994, led av ett problem, skriver Leif Davidsson i sin utredning (SOU 2007:28). Varken lärare eller skolledare fattade vad systemet gick ut på! Det fria valet och de närmast hallucinatoriska målen (mål att uppnå, mål att sträva efter) ledde fram till att svenska ungdomar erbjöds att kasta bort sina liv på skräpkurser. I gymnasiet fick vi över 800 centralt fastställda kurser och över 8000 lokala.
Utan koll på vad eleverna faktiskt kan - förrän i åttan då dråpslaget kommit - och med i praktiken 290 olika skolsystem, ett för varje kommun, skapades en närmast extrem segregering och brist på likvärdighet vilket utgör ett omedelbart hot mot svensk demokrati. Socialdemokrater och moderater tävlade om att trycka på svensk skola sina utopier och hela tiden riktades udden mot lärarna.
För drygt tio år sedan försökte det skolpolitiska etablissemanget att ta nästa steg, avskaffa lärarna - ordet lärare ansågs belastat - och ta kål på begreppet undervisning. Läraren behövdes inte som undervisare i framtidens skola, skrev Gunnar Wetterberg i sin bok "Kommunerna". Läraren skulle stiga ned från katedern och förvandla sig själv till "handledare" för kunskapssökande elever. Undervisning stod i vägen för skolarbetet, hette det. Man kan inte lära ut, bara lära in. Och i det förslag till ny skollag som presenterades 2000 hade man tagit bort orden lärare, elev och undervisning...
Valfriheten gjordes i det närmaste helig. På lärarhögskolorna blev det frivilligt att gå en kurs i hur man lär barn läsa! I centrum stod PBL, problembaserat lärande, som innebar att eleverna själva skulle söka kunskap. Det innebar en vinst för de mest motiverade eleverna men blev segregerande och ett svek mot de elever som behöver stöd och struktur.
Idag ser vi ett visst uppvaknande och det går att hitta en gemensam grund för såväl Jan Björklund och Thomas Östros. Men frågan är nu om regeringen kommer infria de höga förväntningar som lärarkåren har? Det finns anledning till oro.
Ett år innan valet kan konstateras att en rad konkreta förslag saknas i regeringens skolpolitik. Om man vill ha kvar en trovärdighet i lärarkåren måste regeringen infria löften om lärarlegitimation och skärpta behörighetskrav för lärare. Det är märkligt att de viktigaste reformerna för att höja skolans kvalitet saknas i den budget som regeringen nyss lagt fram och tänker gå till val på.
Samtidigt frågar vi oss om socialdemokraterna kommer lyckas övervinna sin egen historia och dessutom handskas med sina rödgröna vänner, där miljöpartiet vill privatisera hela vårt skolväsende och vänstern avskyr att man undersöker vad skolbarnen kan.
Vad som krävs för att få en omstart är att politikerna vänder sig till lärarna och ber om ursäkt för de gångna årens villfarelser och förföljelse. En verklig vändpunkt kan bara ske om de som gör jobbet, kulturbärarna, lärarna, tas i anspråk för att utveckla skolan och deltar i reformarbetet. Men det är bråttom för varje dag förlorar alltför många barn och ungdomar chansen till en framtid.
Efter den rapport som nu presenterats av Skolverket måste politikerna besluta om att utreda de stora skolreformer som nu visar sig ha medfört så negativa konsekvenser för den svenska skolans kvalitet. Vi måste få ett tydligare ansvar för skolan och ett nytt hållbart finansieringssystem. Om politikerna, av alla partifärg inte vågar utreda sina egna reformer så kan man undra om ryggraden finns kvar.
Metta Fjelkner
Gunnar Ohrlander
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
